....Vi började utefter Selångersån, lummigt och fint,

det var en skön sommarkväll och vi gladdes åt att just intresset geocaching, leder till att vi får se en del fina ställen runt om i Sundsvall också, som vi normalt inte skulle besöka annars!!!

Vi hamnade bl a i ett större villakvarter, där det i utkanten av villakvarteret ligger ett dagis. Det låg verkligen

fint till, med skogen runt tre av dagistomtens sidor....På stigen runt staketet med skogen på den andra sidan, i jakten på en geocache, strövade vi iväg. Juno satt i bilen och sov, nere på gatan. Det började skymma där i skogskanten och cachen "lyste" med sin frånvaro, så vi bestämde oss för att ge upp och komma tillbaka när det var ljusare...

...Vi tjattrade och skrattade på tillbakavägen, när vi plötsligt hör hur det prasslar till...till höger om oss, vi stannar upp,...Ett djur?...Här..???...Och första tanken var väl kanske nån hund eller katt eller nåt....Men hua kära vänner...hua....där i ögonvrån, ett par enstaka meter ifrån oss kommer en grävling, en STOR grävling dessutom, lubbande....rakt emot oss!!! Han hade givetvis hört oss, så han var definitivt inte överraskad av att se oss, det kändes helt klart ....

Jag hann väl inte riktigt tänka innan Paulin skriker....-"Spring...Mamma...Spring"!!!!

Hon hade då redan börjat springa....Och jag kom till sans och började också att springa, nerför en asfalterad lutning sprang jag, allt vad mina ben förmådde...och det kan jag säja att nån löpare är jag ju inte....och har aldrig varit!!! Paulin var långt före, liten och lätt och snabb som hon är....Ingen av oss tordes vända oss om och lilla Paulin hade en bild för sina ögon att jag snart skulle ligga där, på den alsfalterade stigen, med grävlingens käft i  ett fast grepp i mitt ben....Och jag hade ju åtminstone tanken .."-Att snart ligger jag här"!!!

Men....när vi hunnit ner till bilen och där vänt oss om och konstaterat att grävlingen nog inte följt efter....fast det verkligen kändes som att han absolut skulle kunnat göra det.....kunde vi andas ut, eller flåsa ut kanske är ett närmare uttryck!!!

Aningens chockade satte vi oss i bilen, Juno satt där och fortfarande sov hon så gott, helt ovetande vad mamma och mormor just varit med om!! Vi pustade ut en stund, sen konstaterade Paulin, att "-Det  här dagiset, hur fint det än såg ut, det kulle INTE bli nåt dagis för Juno!"

Jag konstaterade, att mina skogspromenader hemma runt Vikbäcken har inte på långa vägar varit  lika spännande som den som jag just avslutat!!!!

 

Att vi inte hade med oss Juno i barnvagnen, var nog det allra,allra bästa!!!